Den här sidan upplevs bäst med ljudet påslaget och på stor skärm.
Om Beckomberga
Arbetet med att bygga Beckomberga sjukhus påbörjas 1929 och tre år senare, den första oktober 1932, invigs anläggningen i Bromma. Det är då den första ändamålsenligt uppförda vårdinstitutionen för psykiatriska sjukdomar i Stockholm. Beckomberga planeras som ett avskilt sjukhus med paviljonger i park, som en stad i staden. Idag ser Beckomberga annorlunda ut. Murarna är borta och en ny stadsdel har under de senaste åren växt fram på området. Sedan 1930-talet har vården på Beckomberga förändrats. Nya epoker i behandlingen av psykiska diagnoser har kommit och andra har fasats ut. Obehagliga metoder som tvångsmedicinering, sterilisering och lobotomi har ersatts av beprövad psykofarmaka och terapi.
Alla de här olika tidsperioderna och idealen ryms på platsen, tillsammans med ett ännu större antal människoöden. Det är svårt att fånga Beckomberga, både som plats och som sammanhållen historia. I Platsen utanför består delen om Beckomberga av ett stort antal olika bilder. Genom att vända och vrida på citat, ritningar, minnen, arkivmaterial och kuriosa skiftar historien om Beckomberga ständigt perspektiv, allt beroende på vilken bild du väljer att vända på.
Flera konstnärer och författare har vistats på Beckomberga. Bland de mer berömda är Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. I boken Den sårade divan skriver Karin Johannisson, professor i idé – och lärdomshistoria, om kvinnlig galenskap med just deras tre livsöden och konstnärskap som utgångspunkt. Samhällets bild av hur en kvinna med psykiatrisk diagnos ser ut förändras även den under åren som Beckomberga är verksamt men både synen på och behandlingen av manlig och kvinnlig psykisk ohälsa har ofta sett mycket olika ut. På bilden syns en ung Sigrid Hjertén på ett foto taget av Isaac Grünewald -
Normerna kring sjukdomar ser också annorlunda ut när Beckomberga öppnar sina portar. I vissa fall beskrivs att sjukdomssymptomen orsakats av ärftliga anlag. I andra fall som en följd av patientens eget beteende, till exempel onani, kaffe- och alkoholmissbruk. Även klimakteriet används som en möjlig orsak för att förklara sjukdomstillstånd.
Källa: Stockholmskällan
Foton från 1930-talet, Stockholms stadsmuseum -
“Flera av dem som jag intervjuade från studenthuset nämnde just källaren som en plats som fick dem att särskilt reflektera över det förflutna. En person uttryckte att källare vanligtvis brukar vara mörka och murriga, och därför fick den här källaren med sina ljusa färger och breda korridorer henne att fundera kring husets ursprungliga verksamhet. Hon fick då höra från en person som tidigare hade arbetat på mentalsjukhuset när det var i bruk, att källargångarna användes för att rulla patienter i sjukhussängar mellan de olika byggnaderna. En annan av de intervjuade funderade också på om korridorerna hade använts för att rulla patienter, utan att veta om detta stämde eller inte. Samma person frågade sig också om obehagliga eller hemska händelser skulle kunna ha ägt rum källaren, eftersom den ligger så avskild från resten av huset.”
Från intervjuer gjorda av Anna Johansson 2017
Foto: Anna Johansson -
“Flera av dem som idag bor vid Beckomberga berättade att de får många frågor om det verkligen går att bo i ett före detta mentalsjukhus. Många har också mötts av frågor kring huruvida det spökar i byggnaderna, och de har vid ett flertal tillfällen fått höra skämt kring platsens historia. En av de intervjuade i studenthuset jämför att bo i Beckomberga med en hudfärg. Hon säger att det kanske är en lite överdriven jämförelse, men menar ändå att det är något som inte går att komma ifrån. När människor får veta att hon bor i ett hus som tidigare varit en del av ett mentalsjukhus, blir de ofta nyfikna och vill veta mer. För att slippa dessa frågor väljer hon ibland istället att säga att hon bor nära Bromma kyrka, som ligger i närheten av Beckomberga.”
Från intervjuer gjorda av Anna Johansson 2017.
Foto: Anna Johansson -
Hela området i Beckomberga genomsyras av fina trädgårdar, väl tilltagna parkområden, promenadgångar och vacker natur. En lugn, rofylld och omsorgsfullt utformad utemiljö anses redan när sjukhuset uppförs som ett viktigt inslag i vården och patienternas tillfrisknande.
Foto av Nils Åzelius från 1930-talet, Stockholms stadsmuseum -
Rummen på Beckomberga utformas efter funktionalistiska principer och samtida idéer om goda, humana och hygieniska vårdmiljöer. Generösa ljusinsläpp, dagrum och frikostiga lokaler för fysisk rehabilitering och hantverk är några viktiga principer när sjukhuset öppnades.
Foton av Nils Åzelius ca 1938, Stockholms stadsmuseum 
Ernst föddes på 1880-talet och var ogift arbetare. Han togs in 3 gånger under tre år. I augusti och oktober 1938, samt i slutet av juli 1941. Han blir emellanåt utskriven till familjevården. Ernst avlider i början på 1940-talet på grund av Septichemia. -
Född på 1880-talet. Ogift arbetare.
Sjukdomsform: Imbecillitas + ins epilept
Septichemia – blodförgiftning
Imbecillitas är ett äldre ord för psykisk funktionsnedsättning. -
Matilda föddes på 1860-talet och togs in på egen ansökan år 1935. Hon avled senare under 1930-talet.
Sjukdomsform: man. praesenil + cardioselecoris
Avgången 1930-talet död.
Antecedentia – förhistoria, vad en person gjort under tidigare år av sitt liv Osnygg – Orenlig, smutsig, ovårdad -
Snövitpudding serverades till efterrätt på Beckomberga sjukhus en söndag i januari 1952.
Originalreceptet som användes då är inte bevarat, men det här nutida ger en mycket fluffig pudding med en mild vaniljsmak.
4 portioner
1 l mjölk
2-3 dl sagogryn*
2 msk socker
2 tsk vaniljsocker
Salt
2-3 dl vispgrädde
*(kan ersättas med små tapiokapärlor eller mannagryn. Koka då mannagrynsgröt för 4 portioner och använd den mjölkmängd som står på grynpaketet)
Gör så här:
Koka mjölk och sagogryn till en fast gröt.
Rör ner socker och en gnutta salt.
Låt gröten svalna ordentligt. Den måste vara kall när grädden blandas i.
Vispa grädden fast och fluffig tillsammans med vaniljsockret.
Vänd försiktigt ner vaniljgrädden i gröten lite i omgångar.
Servera med sylt, bär eller saftsås.
-
Föddes på 1880-talet. Ogift och försörjde sig som sömmerska. Jenny överflyttades till Beckomberga från Långbro sjukhus i oktober 1932.
Sjukdomsform: Schizophrenia
-
Olof föddes på 1910-talet och jobbade som diversearbetare. Han intogs på ansökan av polisen och omhändertogs i arbetslöshetskommitténs lokaler på Munkbrogatan 2.
-
Beckomberga sjukhus öppnar 1932. Sjukhuset är då ett stort och modernt mentalsjukhus, ett av Europas största. När Beckomberga byggs hoppas de ansvariga att det nya sjukhuset ska göra vården av de sinnessjuka, som patienterna då benämndes, bättre, humanare och mer ändamålsenlig. Innan Beckomberga byggs är den psykiatriska och neurologiska vården otillräcklig och platsbristen stor på de många sinnessjukhusen i Stockholm. Många av de dessa var tillfälliga lösningar och provisoriska inrättningar, där patienterna vårdades under otrygga förhållanden.
Källa: Stockholmskällan
Foton från 1930-talet, Stockholms stadsmuseum -
På Beckomberga finns olika typer av verkstäder där de sjuka sysselsätts med arbete: Skrädderi, snickeri, väv- och sysalar och korgmakeri. Fullt utbyggt finns ett tjugotal olika byggnader i Beckomberga.
Källa: Stockholm stadsmuseums byggnadsinventering.
Regionarkivet. -
Här finns också olika typer av verkstäder där de sjuka sysselsätts med arbete: Skrädderi, snickeri, väv- och sysalar och korgmakeri. Fullt utbyggt finns ett tjugotal olika byggnader i Beckomberga.
Källa: Stockholm stadsmuseums byggnadsinventering. Regionarkivet. 
Arkitekten som ritar Beckomberga sjukhus heter Carl Westman. Sjukhuset byggs som en egen liten stad på en avskild tomt i Bromma. Området är ungefär lika stort som 40 fotbollsplaner. Byggnaderna är gediget utformade och stilen är tidstypisk funkisarkitektur.
Källa: Stockholm stadsmuseums byggnadsinventering. Regionarkivet.
När de nya planerna för Beckomberga har tagits fram har kulturhistoria och hänsyn till de befintliga byggnaderna varit viktiga aspekter. Nya byggnadselement, som balkonger har adderats till några av husen för att de ska vara attraktiva bostäder idag, medan andra delar har lämnats orörda för att synliggöra och bevara historien.
Även parken och alléerna och dess relation till byggnaderna har lyfts som värda att bibehålla — när området förtätas och nya byggnadsvolymer tillkommer. Stadsbyggnadskontoret skriver i ett av sin utlåtanden:
“I planen införs skyddsföreskrifter för värdefulla byggnader och den centrala gården. Det som regleras är bland annat:
· att de stora skiffertaken behålls intakta, inga nya takfönster, takkupor eller takaltaner tillåts · de tillkommande balkongernas placering, utbredning och utformning · att hisstoppar tillåts bryta igenom taket för att göra vindarna tillgängliga och därmed möjliga att utnyttja som förrådsutrymmen
· att parkanläggningens karaktär och dess befintliga vegetation skall bevaras och vårdas · att ny bebyggelse och tillkommande delar skall utformas med särskild hänsyn till den kulturhistoriskt värdefulla miljön
· att utemiljöns nya delar skall formges omsorgsfullt och underordna sig helheten. (…)
Förslagets skala och karaktär har anpassats till den värdefulla, gamla strukturen i kvarteret och är väl avvägd till sin omfattning. Den föreslagna bebyggelsestrukturen utgår från anläggningens karaktär.
Relationen mellan högt och lågt bibehålls, där den nya bebyggelsen underordnar sig de befintliga byggnaderna. Det faktum att befintliga byggnader och den centrala gården har stort kulturhistoriskt värde innebär att den nya bebyggelsen måste utformas med extra stor hänsyn och känslighet. Den föreslagna bostadsbebyggelsen innebär stora förändringar i området, men den tillkommande bebyggelsens utformning och placering grundar sig på en noggrann analys och värdering av platsen. De föreslagna nya byggnaderna ges en helt egen karaktär och volymerna konkurrerar inte med de ursprungliga sjukhusbyggnaderna, som blir fortsatt avläsbara, samtidigt som de får helt nytt innehåll.”
Bild: plankarta ur byggnadsinventering.
På Beckomberga vårdas manliga och kvinnliga patienter i separata paviljonger. De största patientbyggnaderna kallas Stora Mans och Stora Kvinns.
Källa: Stockholm stadsmuseums byggnadsinventering. Regionarkivet.
“Vad tycker hon då om den debatt, som brukar flamma upp i pressen med jämna mellanrum, där förtvivlade anhöriga och fd psykpatienter klagar på att medicinen dödar känslorna, utplånar personligheten och förvandlar de sjuka till levande döda?
”Tyvärr kan det vara sant. Tyvärr har ju psykofarmaka svåra biverkningar. När man vill lindra hemska ångesttillstånd, psykoser och hallucinationer, tar man tragiskt nog bort något v själva livet. Jag kan inte neka till att det känns som ett övergrepp att ge någon av de här otäcka injektionerna eller tabletterna som döda något av själen. Men om jag inte gör det, kommer kanske patienten att duka under för sin uthärdliga psykotiska upplevelse.
Samtidigt arbetar jag som psykoterapeut. Och jag brukar säga lite på skämt att man ska ge psykofarmaka med psykoanalytiskt förnuft. Där kommer den psykoterapeutiska kunskapen in det gäller att hjälpa patienten att stå ut, för att han ska bli starkare och kunna övervinna sin psykos.”
(…)
”Men det allra viktigaste är att man håller det mänskliga intresset för patienten levande. Även som sjuka har Kalle och Pelle och Lisa ett eget förflutet, ett eget liv och en egen vilja.”
Citat av Elisabeth Kahan, överläkare på Beckomberga 1975 till 1990, återgivet i “Minnesbilder från Beckomberga sjukhus” av Gerd Scharin.
Foto Vimar Ericsson 1950 Stockholms stadsmuseum-
Det har använts många experimentella behandlingsmetoder på Beckomberga men få är så omdiskuterade som lobotomering. Metoden utvecklades av den portugisiske läkaren Enas Moniz och gick ut på att med ett kirurgiskt ingrepp lindra ångesten hos människor. Förebilden hade han hittat i experiment med oregerliga chimpanser. Varför skulle inte patienter med liknande symtom kunna behandlas på samma sätt? 1949 belönades Moniz med nobelpriset för sitt arbete med att utveckla lobotomin. Moniz kirurgiska ingrepp utfördes genom att en syl fördes in genom ögats tårkanal. Förhoppningen var att på det sättet avskilja den “kännande” delen av hjärnan från den “tänkande”, mellan frontalloben och resten av hjärnan. I Sverige utvecklades en metod där det istället borrades två hål i skallbenet. Därefter fördes en trubbig kniv in i hålen och med en vickande rörelse skars nerverna till frontalloben av. För patienterna var skadan oåterkallelig.
På Beckomberga genomförs den första lobotomeringen av hjärnkirurg Gösta Norlén 1944 och i pressen rapporterade om lovande resultat: ”Ehuru man än så länge inte kan säga något om resultatet i de svenska fallen ge utländska erfarenheter vid handen att metoden kan anses mycket lovande.” Under de kommande åren var metoden vanligt förekommande.
Efter att ha ifrågasatts intensivt av både läkarkår och media fasas ingreppet på mitten av 1950-talet ut, för att istället ersättas av behandling med preparatet klorpromazin. 
Olof avled under 1930-talet.
Sjukdomsform: Psych. man. depr
Konradsberg – annat namn för Stockholms hospital
Född 1872 och intagen på egen ansökan i slutet av maj 1938, 66 år gammal. Journaltexten beskriver att Alma levde i ett lyckligt äktenskap. Ekonomin var ibland svår för makarna att få ihop, på grund av det arbetade Alma som städerska på Serafimerlasarettet. Alma skrevs ut efter några månader, i början av augusti samma år och blev då försöksutskriven till hemmet. Det står i journalen att maken skall övervaka henne och en väninna skall tillsvidare sköta hushållet.
Sjukdomsform: Psyk. manieo. depr. + praesenil
Anamnes – patientens egen redogörelse för sin sjukdom innan besök på vårdinrättning.
Konfabulation – Uppdiktade berättelser för att fylla ut minnesluckor
Karl föddes på 1860-talet och intogs på ansökan från S:t Eriks sjukhus i början av oktober 1935. Han led då av en inte färdigundersökt diabetes och var i stort behov av vård ”men kan ej på grund av störande oro längre vårdas å medicinsk avdelning”. Han avled i mitten på 1930-talet på grund av åderförkalkning.
Sjukdomsform: Dementia arterioscleriotica
Dyspnoisk – andnöd
Arterioscleriosis – Åderförkalkning
Genom åren rör sig oerhört många människor på, runt och inne i Beckomberga. Patienter, anhöriga, lokalbefolkning, media och vårdpersonal skapar alla sin egen bild av och egna minnen ifrån platsen, både av den faktiska miljön som de rör sig i och av den föreställda miljön i de rum dit bara vissa har tillträde.
Författaren PC Jersild har både jobbat på Beckomberga och växt upp i närheten. I sina “Medicinska memoarer “ beskriver han sitt första möte med platsen:
“I slutet av våren vikarierade jag som underläkare på Beckomberga sjukhus, Stockholms vid den tiden största mentalsjukhus. Eftersom jag vuxit upp i närheten hade sjukhusets klappgrötsfärgade byggnader alltid funnits i mitt medvetande. I min hembygd fanns två stora arbetsplatser, Beckomberga, där människor låstes in – och Bromma flygplats, varifrån folk flög ut i världen. Första gången jag passerade Beckombergas vaktstuga vid södra grindarna var jag tretton och extrajobbade som cykelbud i Ängby blomsteraffär. Det var inte ofta någon skickade blommor till Beckomberga, men det hände.
Andra gången jag befann mig innanför grindarna var jag ett par år äldre och kom för att hämta ett bortfluget modellplan. Ett raketdrivet plan jag byggt visade sig flyga över förväntan och hade försvunnit in över Judarnskogen, Några dagar senare ringde en sjuksköterska från Beckomberga och berättade att en patient med frigång hade kommit tillbaka mede ett balsalen med mitt namn och telefonnummer. Till min stora besvikelse fattades raketmotorn, som vid den tiden inte gick att köpa i Sverige. “
Källa: Medicinska memoarer, PC Jersild. Bild från Riksbyggen
Vården på Beckomberga påverkas genom åren av medicinska rön och omgivande samhällsideal. Den genomgår stora reformer och både de diagnoser som behandlats, de behandlingsmetoder som använts och tiden som patienterna var inlagda förändrats vid många tillfällen. En återkommande diskussion har gällt mängden platser för öppenvård och slutenvård och utskrivningar från vårdsystemet. Tidigare läkaren på Beckomberga, Karin Rössel i en intervju av Gerd Scharin:
“I det sammanhanget vill hon betona att utskrivning av patienter från mentalsjukhusen inte är något nytt. Det har alltid förekommit. Men fortfarande lever föreställningen kvar hos allmänheten att den som förr i tiden lades in på Beckomberga aldrig kom ut.
– Vi tog in ca 5-600 patienter om året och skrev ut precis lika många, annars hade ju sjukhuset sprängts. Även på den tiden hade vi lika mycket akut- och korttidsvård, däremot ganska lite öppenvård. Den stora utskrivningsvågen kom under senare hälften av 1960-talet och början av 1970-talet, då vi hade ett jättestort upptagningsområde med ca 700 000 invånare när Stockholm växte som mest. I jämförelse med den kraftiga neddragning av antalet vårdplatser som då ägde rum, är dagens utskrivningar bara efterdyningar. Därför är de både historiskt och orättvist när tidningarna påstår att vi kastar ut alla patienter idag.”
Citat av Karin Rössel, läkare på Beckomberga och Spånga psykiatriska sektor från 1957 till 1992, återgivet i “Minnesbilder från Beckomberga sjukhus” av Gerd Scharin.
GRÅARK
Beckomberga, sid. 009
Beckomberga sjukhus. Interiörbilder från dagrum och kök.
Foto Stockholms stadsmuseum, Sweden GRÅARKSSAMLINGEN
När Beckomberga öppnar finns det varken beprövad psykofarmaka eller penicillin att behandla patienterna med. Under resten av seklet experimenteras det på Beckomberga friskt med behandlingsmetoder mot olika former av psykisk ohälsa – lobotomi, elchocker och tvångssterilisering hör till de mest problematiska metoderna. Jodbismol injiceras och är ett av de första läkemedel som används på Beckomberga.
Foto Stockholms stadsmuseum, Sweden GRÅARKSSAMLINGEN
Under snart tjugo år har Beckomberga genomgått en förvandling. Från en övergiven och mytomspunnen plats omgiven av murar och obehagliga berättelser, till ett nytt idylliskt bostadsområde. Många av de kvaliteter som var bärande för utformningen av sjukhusbyggnaderna och den omgivande parkmiljön används idag för att attrahera bostadsköpare till “Idyllen i Bromma”, som områdets nu kallas i marknadsföring och mäklarannonser.
“…Beckomberga är ett expansivt område som till stor del består av nyproducerade bostäder med en trevlig blandning av lägenheter och villor. Mycket lugnt och trivsamt område med närhet till vackra grönområden likväl som till kommunikationer (buss 113 till Sundbyberg och Islandstorget samt buss 117 till Spånga C och Brommaplan). Välsorterad mataffär samt gym och vårdcentral på gångavstånd. I området finns flertalet populära skolor och förskolor. Välkomna på visning!”
Läs mer. Beckomberga.nu. Citatet är hämtat från en bostadsannons på hemnet.se 21/2 2019
-
-
I kulverten under Beckomberga genomfördes mellan 1977 och 1979 ett konstprojekt med patienter och personal. Arbetet leddes av konstnärerna Ulla Berglund-Leijonhufvud, Signe Lund-Aspenström, Tomas Steijer och Anders Walllén.
I samband med att byggnaderna omvandlades till bostäder och väggmålningarna försvann, dokumenterades de av Stockholms stadsmuseum och fotograf Mattias Ek. 
I samband med att byggnaderna omvandlades till bostäder och väggmålningarna försvann, dokumenterades de av Stockholms stadsmuseum och fotograf Mattias Ek. 
Avvecklingen av Beckomberga är en följd av den psykiatrireform som genomförs i Sverige i mitten av 1990-talet. Målet med reformen var att människor som med psykiska diagnoser eller funktionsnedsättningar skulle få större möjligheter till ett självständigt liv ute i samhället.
Ur Psykiatrireformen SOU 1992:73
“I föreliggande huvudbetänkande har psykiatriutredningen anlagt ett brett samhällsperspektiv.
Vi har särskilt tagit fasta på att psykiskt störda som lever ute i samhället ofta är beroende av service och stöd från många olika myndigheter och organ. Det har också varit angeläget att lyssna på dem som i första hand är berörda — de psykiskt störda själva, deras anhöriga och representanter för dessa.
Vi har därför i vårt arbete så långt möjligt försökt anlägga ett patient- och anhörigperspektiv.
Många psykiska störningar/sjukdomar utgör ett allvarligt hot mot individens möjligheter att fungera socialt och psykologiskt, i anhörigkretsar, bland vänner, i arbetslivet etc. De nya medicinerna skapade på 1950- och 1960-talen en optimism som inte visade sig hålla hela vägen. Psykiska störningar har visat sig vara så komplicerade att det inte räcker med enbart läkemedel som behandling.
De nya medicinerna hade inte den botande effekt som man väntade sig. De verkade inte på alla och de gav besvärande biverkningar. Symtomen dämpades men det emotionella livet, passiviteten och den sociala tillbakadragenheten påverkades inte alltid så gynnsamt.
Inställningen kom ånyo att präglas av en viss uppgivenhet och pessimism inför möjligheterna att behandla och rehabilitera de svårast psykiskt störda.
I dag finns det åter skäl till ökad optimism. Nya forskningsresultat visar att tidig upptäckt och behandling inger hopp för unga människor som nyligen insjuknat. Goda och trygga levnadsförhållanden i kombination med psykologisk och medicinsk behandling samt rehabiliterande insatser kan väntas leda till att många allvarligt psykiskt störda kan leva relativt besvärsfria med normala sociala relationer och deltagande i arbetslivet.
Andra kan leva med ett minimum av samhällsstöd. De många som trots alla insatser förblir handikappade i sina sociala och psykologiska funktioner kan hjälpas till ett bättre liv. För att uppnå detta krävs att kunskaperna om psykiskt störda ökas, att attityderna i samhället tillåter dem att välja och ger dem möjlighet att delta i samhället efter sina egna förutsättningar, dvs. att också ge dem välfärd och valfrihet.
Anhörigas och närståendes situation påverkas ofta dramatiskt av en familjemedlems psykiska sjukdom. Många avstår från egna fritidsaktiviteter och stannar i hemmet och avstår från yrkesarbete. Många får egna psykiska problem med anledning av patientens sjukdom och behöver vård för egen del.”
Foto O Halldin 1946, Stockholms stadsmuseum
Stadsmuseet i Stockholm
Mentalsjukhus är ett föråldrat ord som inte används längre. Ordet är starkt förknippat med de tidigaste och stora institutioner som skapade i den psykiatriska vårdens vagga. Innan 1929 särskilde lagstiftningen i Sverige mellan hospital för patienter som gick att bota och asyler för de som led av obotliga diagnoser.
I skiftningarna mellan de olika namn och begrepp som använts för att benämna psykiatriska vårdinstitutioner går det att utläsa en förändring i synen på patienter, deras sjukdomstillstånd och människors lika värde och rätt att ta rättmätig plats i samhället.
Ritning från Regionarkivet.
I en artikel från Söderhamns tidning 1955 redogörs för några av de medicinska framsteg som gjorts inom vården av Schizofreni på Beckomberga. 
Får det lov att vara falsk hare, kabeljo eller spicken sill?
Matsedeln gällde från och med oktober 1952 till januari 1953. Varje dag serverades frukost, middags- och kvällsmål. Matsedeln omfattade tre veckor i taget.
Scorbon som nämns på matsedlarna var ett vitaminpreparat som tillsattes i kosten och Hafnia var troligen ett firmanamn på 1940-talet.
”När jag växte upp hade jag ett litet stickat troll i mitt sovrum. Det var aldrig ett gosedjur eftersom det är en stomme av ståltråd i det, men trollet har alltid haft min största respekt. Även när jag läste på universitetet och skulle åka hemifrån fick trollet, tillsammans med en staty av den egyptiska skaparguden Ptah och Socrates, alltid en kyss på pannan innan jag åkte.
En dag nämnde jag trollet för min mormor, Eva Izikowitz. Då sa hon: ”Det där trollet kom från en patient på Beckomberga som gick runt med det i sin famn och aldrig ville sätta ner det. En dag öppnade han dörren till Sanders (Sander Izikowitz, psykiatriker och överläkare vid Beckomberga sjukhus 1946- 62) arbetsrum och bara kastade in trollet. Patienten hade efter detta gått och hängt sig själv.” När jag pratar om det här väcker det starka känslor. Man har haft en relation med något och sen kommer ny kunskap fram. Släpper man det gamla synsättet för det nya? Nej. Båda måste leva sida vid sida. Nu sitter trollet i bokhyllan, tillsammans med en stickad kanin från min systerdotter som inte längre finns i livet. Det levande och det döda lever tillsammans i mitt minne och fördjupar min värld.”
Berättat av Jörgen van den Muyzenberg, foto privat.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Sander_Izikowitz