Ågesta
Reaktorn i ABC-staden
I Ågesta, strax utanför Farsta, gömmer sig en märklig anläggning. Djupt nere i berget ligger atomreaktorn R3, ibland benämnd Adam. Ett minne från kalla kriget, när Sverige smider planer på att producera egna atomvapen och atomenergin ses som den motor som ska driva samhället in i framtiden.
Reaktorn, som är Sveriges första kommersiella kärnkraftverk, öppnar 1963 och avvecklas drygt tio år senare. Den verkar främst civilt för att producera fjärrvärme och elenergi till den intilliggande stadsdelen. Försvarsmakten är aldrig inblandad i driften av R3 men som del av totalförsvaret ingår reaktorn trots det i en annan och mörkare plan. Att med hjälp av tryckvattenreaktor, med tungt vatten som moderator och naturligt uran som bränsle, ta fram vapenplutonium till en svensk atombomb.
Det är sedan några år tillbaka beslutat att Ågesta ska rivas. I och med det går en unik anläggning i graven och vår insikt om det moderna samhällets utveckling och Sveriges förhållande till det kalla krigets politiska klimat riskerar att förlora en viktig kunskapskälla.
Den svenska linjen
1945, samma år som USA fällde atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, tillsätts en svensk atomkommitté för att utreda hur atomkraften kan användas i Sverige. Huvudsyftet med kommitténs arbete är att sammanställa internationell kunskap om atomkraft som energikälla. På kommitténs inrådan bildas 1947 AB Atomenergi för att utveckla experimentreaktorer och Försvarets forskningsanstalt, FOA, får ansvaret för atomforskningen. Samtidigt läggs grunden för ”den svenska linjen”.
”Den svenska linjen” innebär att Sverige siktar på att utveckla kärnenergi baserad på inhemsk uranbrytning och tungvattenreaktorer. Samma anläggningar skapar också förutsättningar för att producera vapenplutonium. Som ett led i FOA:s verksamhet bedrivs under 40- och 50-talen också hemlig forskning för att ta fram ett taktiskt svenskt kärnvapen. 1958 presenterar FOA två alternativa inriktningar för kärnvapenforskningen. Det första förslaget kallas L-programmet och är ett forskningsprogram för ”framtagande av underlag för konstruktion av atomladdningar”. Det andra går under namnet S-programmet och innebär att forskningen inriktades på att ta fram ”skydd och försvar mot atomvapen”.
Socialdemokraterna tillsätter en arbetsgrupp för att utreda frågan. Arbetsgruppens sekreterare Olof Palme möter hårt motstånd från partiets kvinno- och ungdomsförbund. Lösningen blir en kompromiss som döps till en ”handlingsfrihetslinje”. Linjen innebär att ett beslut om kärnvapenanskaffning skjuts på framtiden och att finansieringen av kärnvapenforskningen fortsätter med inriktning på S-programmet.
Linjen bromsas snart upp och de utarbetade planerna för självförsörjning av kärnbränsle påbörjas aldrig på allvar. Istället importeras uran från USA, vars användande övervakas noggrant. Därmed blir inte heller reaktorerna den källa till plutonium som FOA räknat med.
En mindre mängd plutonium tas trots allt fram i Ågesta. Exakt hur mycket är osäkert. Den totala mängden är dock mycket mindre än FOAs kalkyler – eventuellt hade den räckt till någon eller några mindre kärnvapenladdningar á 6 kg vardera.
När Sverige 2012 gör sig av med de sista resterna av kärnvapenprogrammet skickas 3.3 kg plutonium och 9 kg uran till USA med löften om att de inte ska användas militärt.
Atomkraft och samhällsbygge
Ågestaverket byggdes i en tid som präglas av teknikoptimism. När AB Atomenergi, ett halvstatligt bolag (senare Studsvik AB), bildas för att “inom landet bedriva prospektering och utvinning av material för utnyttjandet av kärnenergin samt för att bygga kärnreaktorer till forskningens och näringslivets tjänst” är det först och främst en ambition att med hjälp av den fantastiska atomenergin säkerställa vårt energibehov.
Det är först på 1980-talet i samband med folkomröstningen om kärnkraft som atomoptimismen ifrågasätts på allvar.
Satsningarna på atomenergi, industriell tillväxt och nödvändig teknisk utveckling var kostsam. 1963 uppger AB Atomenergis direktör E G Malmlöw att totalkostnaden för enbart Ågesta uppgår till 200 miljoner. “Därvid inräknas allt med projektet sammanhängande forsknings- och utvecklingsarbete”. I dagens penningvärde motsvarar det beloppet 2 miljarder kronor.
Teknikoptimismen sätter spår också i Ågestas arkitektur och planering. Ett genomarbetat modernistiskt uttryck speglar de idealen och det moderna samhällets framväxt.
För att informera om de nya tekniska landvinningarna producera AB Atomenergi kampanjer och filmer. En av dem ser du här ovan.
R3
Under 2005 gjorde Tekniska museet tillsammans med Stockholms läns museum och Länsstyrelsen i Stockholms län en fotodokumentation av Ågesta kraftvärmeverk, Sveriges första kommersiella kärnkraftverk. Fler bilder finns på digitaltmuseum.se
Alla foton är tagna av Nisse Cronestrand och bildbeskrivningar har skrivits av Ingenjör Åke Bergman.
Plan 26, reaktorbyggnaden, reaktorhall. Laddmaskinens manöverbord 
Plan +19 rum 0745 utrymme för huvudvärmeväxlare (HVVX). Periskopshuvud som leder ner från reaktorhallen för att optiskt kunna se ner i det, under drift, avstängda utrymmet 
Plan 5, Relärum 503 
Plan 6, kontrollrum 619. Kontrollbord och reaktorpanelen 
Plan 07 driftsrum 0724. Ventilbank till system P94 
Plan 22,5 rum 0745 utrymme för huvudvärmeväxlare (HVVX). HVVX P62 E3g. Bakom HVVX skymtar ett grovmaskigt nät – missilskyddet – som skall skydda omgivningen om HVVX skulle explodera. Till höger, trappa upp till reaktorhallen 
Plan 07 rum 0745 huvudvärmeväxlare. HVVX-utrymmet (huvudvärmeväxlare) P62 E3g 
Plan 26 RB rum nr. 2606. Reaktorhall västra väggen. Tryck- och temperaturarmaturer för huvudvärmeväxlarna 
Plan 26, reaktorbyggnaden, reaktorhall. Laddrännan avbildad mot reaktorn 
Plan 04 trapphus 0401. Högtalartelefon i trapphus 
Plan 6, kontrollrum 619. Närbild på elpanelen med skylt och meddelande 
Plan 04 korridor 0421 rum 0429. Kärl för P96 T2. Ingår i uppsamlingssystem för spillvatten
Motståndet
”MOT SVENSK ATOMBOMB!
– För en värld utan nöd och fruktan”
Under 60-talet växer sig krigs- och vapenmotståndet allt mer högljutt samtidigt som behovet av tekniska investeringar gör finansieringen av den svenska atombomben allt svårare att lösa.
I internationella sammanhang förespråkar Sverige ofta nedrustning och i FN var utrikesminister Östen Undén en drivande kraft bakom 1958 års provstoppsavtal. Mer långsamt går arbetet med att underteckna det icke-spridningsavtal som slutligen skulle sätter stopp för ”den svenska handlingsfriheten”. När Sverige 1968 undertecknar avtalet går också det svenska kärnvapenprogrammet i graven och 1972 avvecklas den sista laboratorieverksamheten hos FOA i Ursvik utanför Stockholm.
Både i Sverige och utomlands ordnas omfattande marscher för att protestera mot den globala kapprustningen. Den mest omtalade i Sverige var Ursviksmarschen som utgick från Gärdet i Stockholm. Fotot kommer därifrån och slagorden är hämtade från några av de här demonstrationerna runt om i världen.
Ågestareaktorn möter ett annat sorts motstånd när den står klar. Här är det framförallt en lokal opinion som gör sig hörd och är orolig för radioaktivt läckage till sjön Magelungen. Oron var inte obefogad. Två större incidenter inträffar 1968 och 1969 i Ågesta.
Kallt krig
Precis som för ledningscentralen Elefanten är det kalla kriget som utgör den politiska fonden för R3 och den svenska linjen.
I Sverige planerar vi för krig under fanan ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Det betyder att Sverige inte ville ta parti för något land, varken i fred eller i krig. Men detta visar sig svårt att följa. I praktiken riktar sig det svenska totalförsvaret oftast mot Sovjet medan vi är mer öppna mot USA, framförallt när det gäller kultur. Trots storslagna ambitioner är Sverige varken militärt, politiskt, teknologiskt, socialt eller kulturellt helt neutrala. Landet befinner sig, precis som resten av världen, mitt i Kalla kriget skugga.
I tidslinjen presenteras några tongivande förlopp och händelser från kalla kriget. Både i Sverige och utomlands.
I Kvarntorp, Närke, tas det första utvinningsverket för uran i drift
Planer för en större tungvattenfabrik i Ljungaverk presenteras men genomförs aldrig och istället importeras tungt vatten från Norge
Den första svenska reaktorn R1 tas i drift under KTH på Östermalm
De första svenska sonderingarna om att få köpa kärnvapen från USA genomförs.
Den socialdemokratiska regeringen visar sig vara splittrad i kärnvapenfrågan.
Ett första samarbetsavtal sluts mellan USA och Sverige om civil kärnenergi.
Den första kärnvapensimuleringen, kodnamn Sirius, genomförs i Nausta , Jokkmokk
Den offentliga kärnvapendebatten tar fart och motståndet formuleras av bland annat AMSA (Aktionsgruppen mot svenskt atomvapen) och Socialdemokraternas kvinnoförbund
AB Atomenergi köper amerikanskt material till Ågestaverket för att snabba på det civila kärnenergiprogrammet, och utfärdar garantier att det inte skall användas för kärnvapenändamål, vilket leder till problem med kärnvapenprogrammets plutoniumförsörjning.
Svenska sonderingar på ambassadörsnivå om möjligheten att få köpa kärnvapen från USA.
Den första studien av rent militära reaktorer presenteras, för att säkerställa plutoniumproduktionen.
ÖB begär i försvarsbudgetarbetet officiellt att regeringen skall välja L-programmet, trots att försvarsministern avrått på grund av den stora socialdemokratiska splittringen.
Regeringen avvisar begäran om L-programmet, men förordar finansiering av S-programmet under annan rubricering. Riksdagen beviljar detta.
Sveriges andra atomreaktor invigs vid AB Atomenergis forskningsstation i Studsvik
Första stora internationella anit-atombombsdemonstrationen i Aldermaston, London
USA bestämmer sig för att varken sälja kärnvapen till Sverige, eller stödja inhemsk svensk kärnvapenutveckling.
På grund av problem med plutoniumförsörjningen har kostnadsuppskattningarna för svensk kärnvapenanskaffning ökat rejält.
Antiatombombsdemontrationen ”Ursviksmarchen” genomförs i Stockholm
Östen Undén presenterar Undénplanen inför Fns generalförsamling
Sverige börjar ta aktiv del i de internationella nedrustningsförhandlingarna. Provstoppsavtalet kommer till.
Det första plutoniet levereras från Ågesta till FOAs anläggning i Ursvik.
Utvinningsfabriken i Ranstad vid Billingen tas i drift.
Avvecklingen av kärnvapenprogrammet inleds, med undantag av den faktiska skyddsforskningen.
Reaktorn i Marviken är klar men tas på grund av hårdare reglering och tekniska komplikationer aldrig i bruk.
Avvecklingen av kärnvapenprogrammet är avslutad i och med att plutoniumlaboratoriet stängs.
Rivningen
Vattenfall är ansvariga för rivningen av R3. I ett uttalande om sitt ansvar och möjligheten att bevara reaktorn för framtidens historiebruk skriver de:
“Vattenfall är enligt kärntekniklagen ovillkorligt skyldigt att avlägsna och omhänderta allt radioaktivt material i kärntekniska anläggningar som inte ska användas mer. Ågestaverket består av flera våningar med begränsad yta inne i ett bergrum. Det innebär att byggnadsstrukturer kommer att bli förstörda när Vattenfall river de radioaktiva komponenterna och sanerar byggnaden. Radioaktiviteten tas bort till så låga nivåer att anläggningen kan friklassas av Strålsäkerhetsmyndigheten och sedan försluts bergrummet permanent.
– Vattenfall strävar efter att sluta kärnkraftens livscykel på ett ansvarsfullt sätt. Utöver att vi är skyldiga enligt lag att riva och omhänderta allt radioaktivt material från våra anläggningar anser vi att det är moraliskt rätt att vi genomför detta i vår generation, säger Sven Ordéus, chef för Vattenfalls enhet för avveckling av kärntekniska anläggningar.”
När miljön nu försvinner kommer den istället att dokumenteras genom foto eller virtual reality-produktioner.
Arvet
”Som kulturarv och historiskt värde är atomreaktorn en oersättlig kunskapskälla som berättar inte bara om makt, ideal, omvärld och samhälle.”
I den byggda miljön reflekteras samhällets maktrelationer. Det är extra tydligt i historien om Ågesta. Som kulturarv och historiskt värde är atomreaktorn en oersättlig kunskapskälla som berättar inte bara om makt, ideal, omvärld och samhälle. Anläggningen är samtidigt ett detaljerat vittnesmål om teknisk utveckling inom kärnenergiområdet, svenska företags förmåga att producera avancerad utrustning i statlig tjänst och om planeringen av storskaliga tekniska byggnader.
Att värdera arvet efter Ågesta innebär både att placera in det i ett system av omgivande händelser och platser och att utröna vilka delar av miljön som är speciellt viktiga att bevara, dokumentera och förmedla. Det är en extra svår uppgift när det saknas värderingar av liknande anläggningar.
Läs mer
Vill du läsa mer om hur en värdering av Ågestaverkets kulturhistoriska värde kan dela upp och analyseras? I en artikel i Byggnadshistorisk tidskrift skriver Magdalena Tafvelin Heldner, Eva Dahlström Rittsél & Per Lundgren om Värdet av kärnkraftverk som kulturarv:
“Ågestaverkets reaktorbyggnad, som är inrymd i ett bergrum, är den allra första byggnaden för kommersiell atomkraft i Sverige och har därmed ett byggnadshistoriskt värde. Den har också ett byggnadsteknikhistoriskt värde, som främst ligger i konstruktionslösningarna med gastät stålinkapsling av reaktorbyggnaden inuti ett bergrum, en lösning som inte fick några efterföljare när det gäller kärnkraftverk. De inblandade konsultfirmorna hade inte någon tidigare erfarenhet av uppförande av kärntekniska anläggningar och de byggtekniska kraven var extremt höga. I anslutning till anläggningen i bergrummet finns konventionella byggnader som administrationsbyggnad, verkstad och laboratorium, uppförda i modernistisk stil med för 1960-talet tidstypisk utformning. Dessa har inget större byggnadshistoriskt värde och knappast något byggnadsteknikhistoriskt värde.
Ågestaverket är en mycket betydelsefull representant för den tidiga utvecklingen inom svensk atomkraft, byggd för att producera och distribuera värme och el till Farsta och har därigenom ett stort samhällshistoriskt värde. Anläggningen är inte på samma sätt representativ för den svenska kärnkraften som helhet, eftersom kärnkraftsutbyggnaden efter Ågestaverket skedde med större, elproducerande lättvattenreaktorer.
Ågestaverket är till stora delar mycket välbevarat. I reaktorbyggnaden är det mesta orört sedan nedläggningen och anläggningen ger idag en god bild av arbetsmiljön när verksamheten var i drift, vilket är socialhistoriskt intressant. Kontrollrummet har en relativt påkostad och tydlig design och det är lätt att föreställa sig hur arbetet gått till. Samma sak gäller för reaktorhallen. Även personalutrymmen och omklädningsrum är i stort sett orörda.
Trots att Ågestaverket har betraktats som en plantskola för ingenjörer och tekniker är det svårt att lyfta fram något eller några namn som är starkt förknippade med Ågestaverket. Det personhistoriska värdet är därför litet. Ågestaverket har stort industrihistoriskt värde då det mesta av utrustningen finns kvar, till exempel laddmaskin, värmeväxlare och de mycket avancerade rör- och ventilsystemen. Dessutom har den teknik som togs fram genom forskning och utveckling stort teknikhistoriskt värde. Det är ett stycke ingenjörskonst av hög klass som var svår att konstruera i och med kraven på renmontage, gastäthet och extrem precision på komponenterna.
Ågestaverkets upplevelsevärden kan på motsvarande sätt delas upp i följande värden:
Den yttre miljön saknar inte arkitektoniska kvaliteter. Speciellt hanterar planen och byggnadernas utformning mötet mellan bergrummet och den yttre miljön på ett intressant sätt.
Det arkitektoniska värdet hos anläggningen som helhet minskas dock kraftigt av verkstads- och laboratoriebyggnadens ombyggnad med stort, valmat sadeltak och i viss mån också av de ändringar och tillbyggnader som gjorts på administrationsbyggnaden. Interiört har kontrollrummet en mycket medveten utformning som idag upplevs som tidstypisk för första hälften av 1960-talet, men som sannolikt även i sin samtid uppfattades som modern och utförd med estetiska ambitioner.
Ågestaverket har inte mycket patina eftersom anläggningen inte var i bruk i mer än tio år. En del av patinan kan dessutom ha gått förlorad då anläggningen delvis är mögelsanerad efter en fuktskada.
Ågestaverket upplevs som en solitär industri i det annars agrara landskapet. I och med att själva reaktorn är insprängd i bergrummet är det kyltornet som tydligast signalerar att det ligger ett kärnkraftverk på platsen. Området och byggnaderna — med undantag av transformator och reaktorbyggnaden — används i dag av Stockholms brandförsvar och byggnaderna är tämligen ombyggda. Det är svårt för en utomstående betraktare att uppleva anläggningen som ett positivt miljöskapande värde i en omgivning som i övrigt domineras av skogar, sjöar och jordbruk.
Enligt Riksantikvarieämbetets metod är de kringboendes värdering av sin miljö en väsentlig del i identitetsvärdet. Trots att Ågestaverket inte är så gammalt har kringboende och intresseföreningen Magelungens vänner visat stort engagemang för Ågestaverket
De berättelser som kan knytas till Ågesta kraftvärmeverk handlar om Sverige under kalla kriget och de val gällande energiförsörjning och försvarsfrågor som gjordes då. Berättelserna handlar också om industrins snabba tillväxt under efterkrigstiden, som förutsatte tillgång till stora mängder billig energi och spetskompetens inom olika områden. Det finns också berättelser om de lokala förhållanden som rådde vid Ågesta kraftvärmeverk — om det motstånd som fanns mot anläggningen och om hur det var att arbeta där.”