Om utställningen
Platsen utanför använder fyra säregna ekon ur tiden för att rikta en strålkastare mot det moderna samhällets framväxt. Platser som både hör hemma mitt i vår gemensamma historia samtidigt som deras tillvaro där är obekväm, mångbottnad och ganska stökig.
Att skriva historia är aldrig enkelt. De platser som ingår i den här utställningen ställer stora krav på vår förmåga att förstå och skriva historisk komplexitet och heterogenitet. De rymmer på samma gång konflikter, myter, vardaglighet, brutalitet, makt, maktlöshet, ideologiska strider, rädsla, storpolitik och mänskliga olikheter. Och beroende på vem som berättar om dem förändras också den bild av historien som vi frammanar.
De psykiatriska och neurologiska experiment som genomfördes på Beckomberga sjukhus är omöjliga att motivera med dagens medicinska kunskap och människosyn – men var i sin egen tid rationella lösningar för ett bättre och mer humant samhälle. Genom vittnesmål från patienter, personal och byggnader skiftar vår förståelse för sjukhuset ständigt nyans. Detsamma gäller interneringslägret i Lissma, där både de berättelser som är bevarade och de som saknas sätter fingret på den politiskt infekterade hanteringen av sovjetryska flyktingar och krigsfångar efter andra världskrigets slut.
Atomreaktorn i Ågesta är tätt omsluten av global kapprustning och kallt krig. Det svenska kärnvapenprogrammet syftade till att bidra till global militär balans med strategin att “våra svenska gossar ej skall behöva kämpa med sämre vapen än fienden”, snarare än om storslagna drömmar om att erövra världen med inhemska kärnvapenladdningar.
Civilförsvarets ledningscentral Elefanten hör till samma epok. Idén att spränga fram gigantiska bergrum där totalförsvaret kunde gå under jorden i händelse av krig, är för oss idag en besynnerlig lösning. Men då var det ett rimligt svar på sin tids hot, försvarsideologi och samhällsklimat.
Platsen utanför hanterar kulturarv i den vidaste bemärkelse. Utställningen handlar inte bara om “sinnesanstaltens eller flyktingpolitikens historia” eller “atomkraften och totalförsvaret”. Med utgångspunkt i Ågesta, Beckomberga, Lissma och Elefanten vill vi visa på det förflutnas komplexitet och peka på vikten av att skriva historia på ett sätt som även låter det obehagliga, skamliga, smärtfyllda, hemliga, fula och skeva höras.