Den här sidan upplevs bäst med ljudet påslaget och på stor skärm.

Om Lissma

Om du idag besöker platsen där interneringslägret Lissma låg på 1940-talet är det nästan omöjligt att se några fysiska spår av historien som utspelat sig här. Resterna av den nedbrunna husgrunden ligger dolda i en skogsdunge i Huddinge och utan förkunskap är det svårt att föreställa sig att det under andra världskrigets slutskede låg ett läger för att inackordera sovjetiska desertörer och krigsfångar här.

Rysslägret i Lissma öppnades 1942 och stängde i oktober 1946. De intagna var inte fångar på lägret, man hade skyldighet att rapportera till lägerledningen och många arbetade lokalt inom skogsnäring och lantbruk. Lägret i Lissma fungerade som ett uppsamlingsläger och de flesta av de intagna skickades tillbaka till Sovjet, men några enstaka lyckades stanna kvar i Sverige.

Vi saknar mycket information om vad som faktiskt hände i Lissma. Framförallt med de personer som vistades här efter att de tvingades återvända till Sovjet. Arkivmaterialet ger oss kunskap om hur platsen var uppbyggd och hur arbetet var organiserat, om förutsättningarna för de olika typer av interneringsläger som anlades i Sverige och om förändringar i synen på mottagandet av asylsökande, flyktingar och krigsfångar. Men det finns också stora luckor i den kunskapen.

I den historia om Lissma som vi presenterar här skymtar platsen fram med hjälp av mediarapportering, arkivmaterial, minnen och beskrivningar av det samhällsklimat och den omvärld som ligger bakom lägrets tillkomst. Det är en långt ifrån fullkomlig historia.

Lissma – det osynliga lägret

Januari 1942 – December 1946

Utforska

Interneringsläger — I efterdyningarna av andra världskriget flyr hundratusentals människor från kontinenten och våra ockuperade grannländer med sikte på Sverige. När de tas emot delas de in i kategorier: Tyska soldater och danska kollaboratörer i uniform är kategori A och interneras i slutna militära läger medan de övriga fyra grupperna inhyses i civila läger. Ett eget och säreget kapitel i det här flyktingmottagandet är interneringslägren för sovjetiska medborgare, huvudsakligen soldater som tillfångatagits eller deserterat, som under en kort period tog emot ca 4000 flyktingar. De första av dessa interneringsläger för sovjetiska medborgare byggs i Sverige 1942. Hit hör lägret i Lissma. Totalt anläggs mer än hundra läger av olika slag under den här perioden. Utlännings- och flyktingläger för civila, de slutna militära interneringslägren för kategori A, utländska legationers läger och arbetsförband för värnpliktiga med extrema vänstersympatier. Flest och mest långvariga var öppna och slutna läger för civila utlänningar. I Statens utlänningskommissions (som 1944 tar över ansvaret från Socialstyrelsen) arkiv listas 112 läger, samt några mindre anläggningar. “De öppna lägren var att betrakta som flyktingförläggningar/mottagningscentraler i vilka flyktingar/utlänningar skulle vistas till dess att de fick uppehålls- och arbetsvisum. Vistelsetiden i sådana läger var (vilket också var myndigheternas ambition) i regel relativt kort, 1–3 månader. Även om omhändertagande i ett öppet läger inte handlade om ett frihetsberövande var vistelsen där ändå kringgärdad med restriktioner; till dess att uppehållsvisering ordnats hade utlänningar inte rätt att röra sig fritt utanför flyktingförläggningen. De slutna lägren, fjorton till antalet, var institutioner i vilka civila utlänningar frihetsberövades på obestämd tid (omprövning av beslutet skulle dock ske en gång per år). Systemet inrättades i och med en så kallad administrativ författning (en lag stiftad av regeringen) från februari 1940. Frihetsberövande i dessa slutna läger beslutades av tjänstemän på Socialstyrelsen och kunde inte överklagas. Inga skäl för interneringen angavs vare sig i samband med det ursprungliga inskrivningsbeslutet, omprövning eller utskrivning.” (Ur artikeln “Gallringen av Statens utlänningskommissions lägerarkiv”, Reine Rydén och Tobias Berglund 2018)

Vad händer med flyktingarna? — I efterdyningarna av andra världskriget flyr hundratusentals människor från kontinenten och våra ockuperade grannländer med sikte på Sverige. När de tas emot delas de in i kategorier: Tyska soldater och danska kollaboratörer i uniform är kategori A och interneras i slutna militära läger medan de övriga fyra grupperna inhyses i civila läger. Ett eget och säreget kapitel i det här flyktingmottagandet är interneringslägren för sovjetiska medborgare, huvudsakligen soldater som tillfångatagits eller deserterat, som under en kort period tog emot ca 4000 flyktingar. De första av dessa interneringsläger för sovjetiska medborgare byggs i Sverige 1942. Hit hör lägret i Lissma. Totalt anläggs mer än hundra läger av olika slag under den här perioden. Utlännings- och flyktingläger för civila, de slutna militära interneringslägren för kategori A, utländska legationers läger och arbetsförband för värnpliktiga med extrema vänstersympatier. Flest och mest långvariga var öppna och slutna läger för civila utlänningar. I Statens utlänningskommissions (som 1944 tar över ansvaret från Socialstyrelsen) arkiv listas 112 läger, samt några mindre anläggningar. “De öppna lägren var att betrakta som flyktingförläggningar/mottagningscentraler i vilka flyktingar/utlänningar skulle vistas till dess att de fick uppehålls- och arbetsvisum. Vistelsetiden i sådana läger var (vilket också var myndigheternas ambition) i regel relativt kort, 1–3 månader. Även om omhändertagande i ett öppet läger inte handlade om ett frihetsberövande var vistelsen där ändå kringgärdad med restriktioner; till dess att uppehållsvisering ordnats hade utlänningar inte rätt att röra sig fritt utanför flyktingförläggningen. De slutna lägren, fjorton till antalet, var institutioner i vilka civila utlänningar frihetsberövades på obestämd tid (omprövning av beslutet skulle dock ske en gång per år). Systemet inrättades i och med en så kallad administrativ författning (en lag stiftad av regeringen) från februari 1940. Frihetsberövande i dessa slutna läger beslutades av tjänstemän på Socialstyrelsen och kunde inte överklagas. Inga skäl för interneringen angavs vare sig i samband med det ursprungliga inskrivningsbeslutet, omprövning eller utskrivning.” (Ur artikeln “Gallringen av Statens utlänningskommissions lägerarkiv”, Reine Rydén och Tobias Berglund 2018)

Tillbaka till Sovjetunionen — Det var uppbrottsstämning på Lisma gård vid Drevviken på torsdagseftermiddagen. Grammofonen skrålade ut sitt välljud – från amerikansk swing till ryska folkvisor – och i ett hörn av den rymliga gårdsplanen fanns det gepäck, som skulle följa 129 medborgare av Sovjetunionen tillbaka till hemlandet efter i många fall årslång landsflykt. Att Sverige varit den trivsammaste och trevligaste anhalten på den långa resan var man mån om att framhålla, en och annan på bruten svenska, de flesta med vältaliga gester, och en äldre man t.o.m. på engelska. Reportage i Expressen 1945-05-04 Foto: Lennart Håwi / Expressen / TT

Drevvikens ryssar packar för hemresan — Det var uppbrottsstämning på Lisma gård vid Drevviken på torsdagseftermiddagen. Grammofonen skrålade ut sitt välljud – från amerikansk swing till ryska folkvisor – och i ett hörn av den rymliga gårdsplanen fanns det gepäck, som skulle följa 129 medborgare av Sovjetunionen tillbaka till hemlandet efter i många fall årslång landsflykt. Att Sverige varit den trivsammaste och trevligaste anhalten på den långa resan var man mån om att framhålla, en och annan på bruten svenska, de flesta med vältaliga gester, och en äldre man t.o.m. på engelska. Reportage i Expressen 1945-05-04 Foto: Lennart Håwi / Expressen / TT

Efter krigsslutet framkommer kritik mot mottagandet vid flera av de interneringsläger som byggts i Sverige. En kommission kallad Sandlerkommissionen tillsätts för att utreda de påstådda olägenheterna i den svenska flyktingpolitiken före och under andra världskriget. Förutom hanteringen av läger och mottagande berör Sandlerkommissionen en byrådirektör i statens utlänningskommission som anklagas för att ha informerat och samarbetat med utländska myndigheter och hjälpt dem kartlägga de flyktingar som anländer till Sverige. Efter att rannsakat arkiv, lagar, dokumentation, internationell samordning och vittnesmål formulerar kommissionen sin slutsats: ”I betraktande av det avsevärda antal flyktingar som, i ett senare skede av kriget mottagits här i landet, har kommissionen emellertid kommit till den uppfattningen, att de olägenheter man före och i början av kriget ansåg förbundna med en liberalare tillämpning av inresepolitiken beträffande flyktingar från Tyskland, särskilt judar, icke bort vara omöjliga att bemästra. (…) omsvängningen i den svenska flyktingpolitiken måste tyvärr sägas ha kommit för sent”. Betänkandet möter omfattande motstånd och anklagas bland annat för att ta för lätt på de inrapporterade missförhållandena. Utlämningen och hanteringen av de sovjetiska flyktingarna ägnas nästan inget utrymme i betänkandet.

Stalin — Efter krigsslutet framkommer kritik mot mottagandet vid flera av de interneringsläger som byggts i Sverige. En kommission kallad Sandlerkommissionen tillsätts för att utreda de påstådda olägenheterna i den svenska flyktingpolitiken före och under andra världskriget. Förutom hanteringen av läger och mottagande berör Sandlerkommissionen en byrådirektör i statens utlänningskommission som anklagas för att ha informerat och samarbetat med utländska myndigheter och hjälpt dem kartlägga de flyktingar som anländer till Sverige. Efter att rannsakat arkiv, lagar, dokumentation, internationell samordning och vittnesmål formulerar kommissionen sin slutsats: ”I betraktande av det avsevärda antal flyktingar som, i ett senare skede av kriget mottagits här i landet, har kommissionen emellertid kommit till den uppfattningen, att de olägenheter man före och i början av kriget ansåg förbundna med en liberalare tillämpning av inresepolitiken beträffande flyktingar från Tyskland, särskilt judar, icke bort vara omöjliga att bemästra. (…) omsvängningen i den svenska flyktingpolitiken måste tyvärr sägas ha kommit för sent”. Betänkandet möter omfattande motstånd och anklagas bland annat för att ta för lätt på de inrapporterade missförhållandena. Utlämningen och hanteringen av de sovjetiska flyktingarna ägnas nästan inget utrymme i betänkandet.