Den här sidan upplevs bäst med ljudet påslaget och på stor skärm.
Om Lissma
Om Lissma
Om du idag besöker platsen där interneringslägret Lissma låg på 1940-talet är det nästan omöjligt att se några fysiska spår av historien som utspelat sig här. Resterna av den nedbrunna husgrunden ligger dolda i en skogsdunge i Huddinge och utan förkunskap är det svårt att föreställa sig att det under andra världskrigets slutskede låg ett läger för att inackordera sovjetiska desertörer och krigsfångar här.
Rysslägret i Lissma öppnades 1942 och stängde i oktober 1946. De intagna var inte fångar på lägret, man hade skyldighet att rapportera till lägerledningen och många arbetade lokalt inom skogsnäring och lantbruk. Lägret i Lissma fungerade som ett uppsamlingsläger och de flesta av de intagna skickades tillbaka till Sovjet, men några enstaka lyckades stanna kvar i Sverige.
Vi saknar mycket information om vad som faktiskt hände i Lissma. Framförallt med de personer som vistades här efter att de tvingades återvända till Sovjet. Arkivmaterialet ger oss kunskap om hur platsen var uppbyggd och hur arbetet var organiserat, om förutsättningarna för de olika typer av interneringsläger som anlades i Sverige och om förändringar i synen på mottagandet av asylsökande, flyktingar och krigsfångar. Men det finns också stora luckor i den kunskapen.
I den historia om Lissma som vi presenterar här skymtar platsen fram med hjälp av mediarapportering, arkivmaterial, minnen och beskrivningar av det samhällsklimat och den omvärld som ligger bakom lägrets tillkomst. Det är en långt ifrån fullkomlig historia.

I efterdyningarna av andra världskriget flyr hundratusentals människor från kontinenten och våra ockuperade grannländer med sikte på Sverige. När de tas emot delas de in i kategorier: Tyska soldater och danska kollaboratörer i uniform är kategori A och interneras i slutna militära läger medan de övriga fyra grupperna inhyses i civila läger. Ett eget och säreget kapitel i det här flyktingmottagandet är interneringslägren för sovjetiska medborgare, huvudsakligen soldater som tillfångatagits eller deserterat, som under en kort period tog emot ca 4000 flyktingar. De första av dessa interneringsläger för sovjetiska medborgare byggs i Sverige 1942. Hit hör lägret i Lissma. Totalt anläggs mer än hundra läger av olika slag under den här perioden. Utlännings- och flyktingläger för civila, de slutna militära interneringslägren för kategori A, utländska legationers läger och arbetsförband för värnpliktiga med extrema vänstersympatier. Flest och mest långvariga var öppna och slutna läger för civila utlänningar. I Statens utlänningskommissions (som 1944 tar över ansvaret från Socialstyrelsen) arkiv listas 112 läger, samt några mindre anläggningar. “De öppna lägren var att betrakta som flyktingförläggningar/mottagningscentraler i vilka flyktingar/utlänningar skulle vistas till dess att de fick uppehålls- och arbetsvisum. Vistelsetiden i sådana läger var (vilket också var myndigheternas ambition) i regel relativt kort, 1–3 månader. Även om omhändertagande i ett öppet läger inte handlade om ett frihetsberövande var vistelsen där ändå kringgärdad med restriktioner; till dess att uppehållsvisering ordnats hade utlänningar inte rätt att röra sig fritt utanför flyktingförläggningen. De slutna lägren, fjorton till antalet, var institutioner i vilka civila utlänningar frihetsberövades på obestämd tid (omprövning av beslutet skulle dock ske en gång per år). Systemet inrättades i och med en så kallad administrativ författning (en lag stiftad av regeringen) från februari 1940. Frihetsberövande i dessa slutna läger beslutades av tjänstemän på Socialstyrelsen och kunde inte överklagas. Inga skäl för interneringen angavs vare sig i samband med det ursprungliga inskrivningsbeslutet, omprövning eller utskrivning.” (Ur artikeln “Gallringen av Statens utlänningskommissions lägerarkiv”, Reine Rydén och Tobias Berglund 2018) Vi vet väldigt lite om vad som händer med flyktingarna när de återvänder till Sovjet. Synen på soldater som infångats och som dessutom befunnit sig under inflytande av en främmande kultur är hård i Sovjet och ofta ses de som landsförrädare. Troligt är att ett flertal av de som uppehåller sig i Lissma hamnar i läger eller exil i Gulag när de återvänder. Sammanlagt deporteras ca 2500 sovjetiska flyktingar. Den enskilt största deportationen inträffar 9-10 oktober år 1944, då 900 soldater skickas iväg från hamnen i Gävle med fartygen Örnen och Wargo. Den politiska balansen mellan Sovjet och Sverige påverkar utlämningen. Viljan att opponera sig mot den globala stormakten är låg och processen sker både i tystnad och diplomatiskt samförstånd. Det är intressant att jämföra utlämningen av sovjetiska medborgare med den omdebatterade baltutlämningen 1944 – som till skillnad från utlämningen av sovjetiska medborgare väcker protester på både politisk och folklig nivå. Idag finns det få spår av den här epoken kvar på platsen. Bostadsbarackerna rivs när lägret avvecklas och under en period används ”Slottet” som äldreboende, för att några år senare eldhärjas. Resterna av husen bränns ned av brandkåren 1969, under kontrollerade former. Att försöka läsa platsen i akt och mening att föreställa sig tillvaron här, är trots det en spännande uppgift. Hur lägret var organiserat kan vi rekonstruera väl men för att återskapa och förstå den sociala och personliga upplevelsen av att leva här krävs att vi använder de fragment som finns kvar för att väcka till liv och aktualisera de delar av historien som annars lätt faller i glömska. Vi befinner oss i historien samtidigt som vi skapar och skriver den. Det som inte längre syns är också lätt att välja bort. Konsekvensen av att väja bort det dolda är att historieskrivningen blir likriktad och förenklad. Skräphögen på bilden är en av få fysiska lämningar i Lissma. På 1600-talet ligger det det en herrgårdsbyggnad vid Lissma. Sina glansdagar har herrgården på 1700- och 1800-talen, då huvudbyggnaden i folkmun börjar benämnas ”Slottet”. I början av 1900-talet styckas gården upp och den plats runt “Slottet” där interneringslägret ligger är bara en del av de ursprungliga ägorna. Av vad som för två hundra år sedan var en praktfull herrgårdsmiljö återstår i dag endast delar av en parkanläggning och två ekonomibyggnader. Litografi av O.J. Hagelstam, 1830-tal Interneringslägret i Lissma ligger i en gammal herrgårdsbyggnad som går under namnet “Slottet” och främst används för administration och bespisning. Runt om det byggs baracker för att rymma sovplatser. Under sin tid i Lissma förväntas de internerade att arbeta, mot en mindre ersättning. Lägret är inte omgärdat av staket eller avspärrningar men flyktingarnas rörelsefrihet begränsas trots det av strikta regler utfärdade av lägerledningen.

Det var uppbrottsstämning på Lisma gård vid Drevviken på torsdagseftermiddagen. Grammofonen skrålade ut sitt välljud – från amerikansk swing till ryska folkvisor – och i ett hörn av den rymliga gårdsplanen fanns det gepäck, som skulle följa 129 medborgare av Sovjetunionen tillbaka till hemlandet efter i många fall årslång landsflykt. Att Sverige varit den trivsammaste och trevligaste anhalten på den långa resan var man mån om att framhålla, en och annan på bruten svenska, de flesta med vältaliga gester, och en äldre man t.o.m. på engelska. Reportage i Expressen 1945-05-04 Foto: Lennart Håwi / Expressen / TT I maj 1945 besöker Expressen Lissma för att göra ett idylliskt reportage i samband med att ytterligare en stor grupp flyktingar skickas tillbaka till Sovjet. En unik inblick i tillvaron här. Reportage i Expressen 1945-05-04 Foto: Lennart Håwi -
Intervju med Gunnel Jacobsen, som skrivit om Lissmas historia och växte upp i den närliggande ladugårdslängan under krigsåren, och Lennart Granstedt som var en flitig besökare av lägret, samt Astrid Klasbo. Utdrag ur en podcast som producerades under 2019 av Stockholms läns museum tillsammans med produktionsbyrån Munck. Foto: DN / TT
Intervju med Elisabeth Hedborg, författare och journalist. Utdrag ur en podcast som producerades under 2019 av Stockholms läns museum tillsammans med produktionsbyrån Munck. Foto: Expressen
Lägret i Lissma fortsätter att vara verksamt även efter den stora utlämningen 1944. Och det befolkas nu inte enbart av soldater. Hela familjer bor i lägret. I maj 1945 besöker Expressen Lissma för att göra ett idylliskt reportage i samband med att ytterligare en stor grupp flyktingar skickas tillbaka till Sovjet. En unik inblick i tillvaron här.

Efter krigsslutet framkommer kritik mot mottagandet vid flera av de interneringsläger som byggts i Sverige. En kommission kallad Sandlerkommissionen tillsätts för att utreda de påstådda olägenheterna i den svenska flyktingpolitiken före och under andra världskriget. Förutom hanteringen av läger och mottagande berör Sandlerkommissionen en byrådirektör i statens utlänningskommission som anklagas för att ha informerat och samarbetat med utländska myndigheter och hjälpt dem kartlägga de flyktingar som anländer till Sverige. Efter att rannsakat arkiv, lagar, dokumentation, internationell samordning och vittnesmål formulerar kommissionen sin slutsats: ”I betraktande av det avsevärda antal flyktingar som, i ett senare skede av kriget mottagits här i landet, har kommissionen emellertid kommit till den uppfattningen, att de olägenheter man före och i början av kriget ansåg förbundna med en liberalare tillämpning av inresepolitiken beträffande flyktingar från Tyskland, särskilt judar, icke bort vara omöjliga att bemästra. (…) omsvängningen i den svenska flyktingpolitiken måste tyvärr sägas ha kommit för sent”. Betänkandet möter omfattande motstånd och anklagas bland annat för att ta för lätt på de inrapporterade missförhållandena. Utlämningen och hanteringen av de sovjetiska flyktingarna ägnas nästan inget utrymme i betänkandet. Lissma har två olika ledningar. Lägret organiseras av svenska och sovjetiska myndigheter tillsammans. Ambitionen är att de internerades kontakt med det omgivande samhället ska vara så liten som det bara går. Sovjet betalar delar av ledningens löner och den isolerade platsen ses som fördelaktig av den sovjetiska delegationen, för att förenkla den kulturella isoleringen. I herrgårdsbyggnaden finns ett stort porträtt av Stalin och för lägret utfärdas också ett speciellt tillstånd för att få hissa Sovjets flagga. Men helt isolerat lyckas inte delegationen göra Lissma. Minnen från människor i Huddinge vittnar om att det vid särskilda tillfällen både går att besöka lägret för filmvisningar och kulturella evenemang och att flyktingar också vistas inne i Huddinge för att där ta del av kulturellt och kommersiellt utbud. Organiseringen av interneringslägren diskuteras länge och intensivt mellan Sverige och den sovjetiska legationen. Den överenskommelse som reglerar lägren kallas Rysslägeravtalet och undertecknas 1943 som en kompromiss mellan sovjetisk och svensk lagstiftning. Här fastslås bland annat att den sovjetiska legationen får ensamrätt över de internerades allmänna kulturella behov. På fotot syns den målande läraren Vasilij Sjendrekov framför sitt Stalinporträtt. Foto: DN / TT Det mörkaste kapitlet i historien om Lissma rör deporteringen. Den sovjetiska legationen i Sverige ställer krav på att alla sovjetiska medborgare ska registreras, antingen av egen vilja eller med hjälp av svenska myndigheter. 1944 inrättar legationen en särskild repatrieringskommission som arbetar för att flyktingarna ska återvända till Sovjet så fort som möjligt. Bland annat annonserar de på ryska i svensk press för att informera om och pressa sovjetiska medborgare att inställa sig för deportering. Foto: Lennart Håwi Expressen / TT Historien om Lissma är starkt förknippad med diplomatiska överläggningar och internationella överenskommelser om mottagandet av flyktingar, asylsökande och krigsfångar. Under och efter andra världskrigets slut är den globala flyktingsituationen akut och de konventioner som tidigare behandlat bland annat krigsfångars rättigheter är inte längre tillräckliga för att hantera de stora strömmar av människor som är på flykt från krig, förödelse eller förtryck. FN:s flyktingkonvention slås fast 1951 och är en internationell konvention som skapas för att säkerställa rättigheter för andra världskrigets flyktingar. Konventionen är en naturlig förlängning av Genèvekonventionerna (1864, 1899, 1929 och 1949), som rör krigsfångar, civilbefolkning och skadade, samt FN:s deklaration för mänskliga rättigheter från 1948. Det går inte att undvika att jämföra 40-talet och de lösningar som då formulerades med de senaste årens asyl- och flyktingmottagandet i Sverige. Lissma är ur det perspektivet en möjlighet att lära av historien och en hjälp för att förstå och reflektera över dagens bemötande av människor på flykt. Foto: DN / TT Den tystnad som omger Lissma och de sovjetiska flyktingarna är märklig. Kanske kan en del av den förklaras av en konfliktfylld relation till Ryssland som sträcker sig många hundra år tillbaka i tiden. Rysskräck, rysshärjningar och russofobi är alla djupt rotade ord i det svenska språket. Det krävs inte mycket för att vi ska börja projicera bilden av en hotfull fiende och något främmande och ovälkommet på Sovjet och Ryssland. För de sovjetiska medborgare som av någon anledning får stanna kvar i Sverige och som ansöker om medborgarskap upprättas speciella regler. De tvingas genomgå en lång, hårt reglerad och komplicerad process innan de eventuellt får chansen att bosätta sig här. I Sverige byggs det läger även för inhemska kommunistsympatisörer som anses utgöra ett hot mot rikets säkerhet. Kombinationen av att vara Sovjetisk medborgare och kommunist påverkar kanske också det sätt som flyktingarna i Lissma hanteras på och den politiska flathet som färgar utlämningarna. Foto: DN / TT